Det näst bästa
Är ju som sagt klart att jag åker till Reading midsommarveckan. Ofta känns det jätteroligt och spännande och att få bo i England är en dröm jag haft så länge jag kan minnas. Typ sedan Robin Hood med Eroll Flynn var min absoluta favoritfilm (då trodde jag dessutom att det fortfarande var meddeltid i England, den drömmen är kanske krossad nu) trots detta, att jag så länge önskat och hoppats på att få åka till England så kommer det hela tiden tillfällen då jag tycker att det är den mest idiotiska idé jag fått sedam jag andra dagen på mitt första uvläger skulle testa om det gick att skära i luftmadrassen utan att det gick hål (det gick inte). Den senaste helgen var tillexempel fylld av denna känsla. Varför ska jag åka härifrån när jag har det så bra? Jag kommer sakna alla skratt i skolan, jag kommer sakna alla ridturer på Athena och Iris, jag kommer sakna Uv lägret, tonår, att förstöra renoveringar, att bli kallad bitch så fort jag inte ler, jag kommer sakna fika i Dye, Gabby som ger mig ont i magen av skratt i stället för ångest, att ha en mamma och pappa som ordnar allt, jag komemr egentligen sakna allt i det liv jag lever just nu. Anledningen till att ajg ändå vill åka är att det är det minst dåliga av de alternativ jag ställts inför, jag kan inte ha samma liv till hösten som jag har nu och då vill jag hellre uppfylla min dröm sedan så länge än vara arbetslös eller börja en utbildning som jag inte ens vet om jag vill genomföra. Bättre att ta en paus, göra något jag drömt om och komma tillbaka och förhoppningsvis veta bättre vadf jag vill med mitt liv.
