Var är pirret i magen?
Var ute en runda i dag och skulle åka pulka med småsystrarna och Ester. När jag och Ester pratade i telefon sa jag att här fanns några bra backar, det minns jag ju sen jag var liten och åkte pulka. Men när Ester väl kom hit och vi gav oss iväg till en av dessa jätteroliga, superbranta backar som vi brukade åka i som barn så visade det sig att den var mer eller mindre platt.
Det var inte längre jättejobbigt att gå uppför, man kunde inte åka utför i evigheter och det pirrade inte någonting i magen. Anna kände sig så vuxen, inte för att hon inte tyckte det var roligt att åka pulka (älskar verkligen att åka pulka och leka i snön bara det är brant nog) utan för att det som brukade vara så roligt och så läskigt nu var helt intetsägande.
Men man blir ju äldre, de sakerna man uppskattade för 10 år sedan är inte längre så roliga och det som verkade helt omöjligt på den tiden är ju inga problem idag.
Ibland saknar jag verkligen att vara liten.. Att pappa är en superhjälte som skottar hela vägen upp till mormor och morfar för hand, bara för att jag ska få se disneydags.. Att kunna leka i snön en hel dag utan att ha dåligt samvete för att man skjuter upp APU rapporten..
Alla dagar jag och Erik lekte i timmar utan ett enda problem i hela världen, alla semestrar med Adam och Anna, sommaren i Hällabäck med Emely.
Men nu är Anna stor, snart myndig ju och det är snart dags att växa upp. Tur att man kan ta lite pauser från all mogenhet ibland i alla fall och gå ut i snön någon timma och åka pulka och äta pizzabullar, annars hade jag nog tråkat ihjäl mig själv..
Vi är inte längre åtta år men du är min äldsta vän i alla fall..
