The ordinary life of an extraordinary person

Ber áterigen om ursäkt för den mycket knappa uppdateringen den senaste tiden. Beror inte pá för mycket att göra, snarare för mycket att tänka pá.. Hade en okej helg i alla fall. Blev en runda till en mycket mysig pub med ledarna frán kyrkan med flera i fredags, en trevlig kväll med trevliga människor. Lördagen spenderades med Steffi och Markus och pá söndagen blev det Legoland med Steffis hostfamily. En mycket trevlig liten trip, Anna älskar Legoland (även om hon tyvärr máste erkänna att det är nágot som danskarna faktiskt gör bäst). Tycker verkligen om Steffis familj med, känns som att jag efter en dag med Paul känner honom bra mycket bättre än vad jag lärt känna Mike de senaste tre mánaderna. Har fortfarande inte en känsla av att jag hör hemma här hos dem..
Just nu sitter jag i alla fall och lyssnar pá musik och jobbar pá att fá i väg en anmälan till högskolan. Tror att jag bestämt mig nu för att det minst dáliga alternativet till váren blir att plugga sociologi och internationell komunikation hemma i Sverige. Men vi fár se, är ju som sagt inte jättepepp pá att komma hem heller, känns inte som att det finns sá mycket kvar att komma hem till längre.

Beecake, Lost direction
There must be more to life
There must be more to try
I'm running, yes, I'm running
But I've lost direction

Du behöver verkligen inte läsa, däremot behöver jag skriva.. Humöret är verkligen inte vad det borde vara. Ángest, hade nästan glömt den känslan. Hade nästan glömt hur det känns att leva med en konstant känsla av att nágot inte är rätt. En konstant känsla av att man inte riktigt är förankrad i världen och det är jag inte, hör inte hemma här, hör inte längre hemma där jag borde. Escapism och ensamhet fyller mánga av dagarna. Saknar dagar fyllda av skratt, spenderade med människor som jag bryr mig om, som betyder mycket. Trodde inte att tiden här skulle páverka mig pá det sätt som det har. Trodde inte att avstánd hade en sádan páverkan pá saker och ting. Trodde att det gick att ta en paus frán det liv man levt de senaste nitton áren och sedan bara áteruppta det ett halvár senare. Börjar inse att det inte är sá det fungerar. Börjar inse att jag tagit avsked frán det livet och fár stá mitt kast. Har ingen som helst rätt att längre vara en del av den världen. Hemlängtan har blivit ersatt av en längtan efter nágot annat, önskar bara att jag visste vad. Har sá mycket drömmar, sá mycket att uträtta, sá mycket att se och uppleva och under tiden som jag drömmer och hoppas springer mitt liv ifrán mig. Máste ta beslut nu máste snart börja ta mitt liv pá allvar, bestämma vilken av alla mina drömmar jag faktiskt ska uppfylla och börja pá den vägen. Men först av allt máste jag bestämma mig, England eller Sverige (eller finns det nágot annat alternativ, sá mycket mer av världen jag vill se)?

You cannot always be torn in two. You will have to be one and whole for many years. You have so much to enjoy and to be and to do. Your part in the story will go on.

Fár väl börja med att be om ursäkt för mitt ganska lánga uppeháll. Haft alldeles för mycket tankar som snurrat runt för att kunna sätta ord pá nágot av det jag just nu känner och upplever.

Förra veckan var i alla fall bra, en av de bästa när det gäller familjen. Robson var pá ett för honom strálande humör och allt fungerade bra med Idha och Mike och denna veckan har borjat likadant. :) Helgen spenderades mest med Steffi, var i stan pá lördagen och sen blev det utgáng pá kvällen. Denna tyska vän till mig börjar bli en riktigt bra vän och jag kommer verkligen att sakna henne när hon áker hem..

Just nu har jag väldigt mycket jag funderar pá när det gäller framtiden. Vet inte alls vad jag vill göra nästa halvár. Pá ett sätt vill jag stanna här, trivs bra i England men au pair är nog inte riktigt min grej, är väldigt trött pá att bo i ett hus där jag inte känner mig hemma med en familj som inte är min. Vill hem pá ett sätt samtidigt vet jag inte riktigt vad det finns att komma hem till, känns som att mitt liv i Sverige redan glidit ifrán mig. Vet inte riktigt om jag vill plugga heller, har tankar pá ett halvár sociologi eller kanske börja pá nágot ämne till lärarutbildningen. Men vet inte längre om jag vill bli lärare. Vill vara här, vill inte vara här, vill hem, vill inte hem, vill se resten av världen, vill göra nágot med mitt liv men vet inte vad. Det är stunder som dessa dá jag kan ángra att jag inte tagit mitt liv pá allvar den senaste tiden, har alla dessa funderingar pá vart mitt liv ska ta vägen och máste ta en massa beslut som kommer páverka min framtid och jag orkar liksom inte riktigt bry mig, orkar inte se vidden av vilka konsekvenser de val jag gör nu kommer ha i mitt liv. Splittring: en del av Anna vill hem till Hällabäck och spendera resten av sitt liv där, i lugn och ro med människor jag bryr mig om. En annan del av henne vill inte tillbaka, vill se resten av världen, vill göra nágot viktigt.

Det kunde alltid varit värre, en av mina kompisar här har precis blivit utslängd av sin familj. Ändrade planer för helgen alltsá dá hon áker hem i eftermiddag. Inget Oxford och troligtvis inte lika mycket kalajs i kväll, blir nog bara Anna och Steffi som mánga gánger förr. Usch tycker verkligen synd om Simone, tänker pá hur jobbigt jag tycker det är och att jag ändá aldrig pá riktigt övervägt att áka hem. Hennes tid här máste ju ha varit ännu värre :/

Blir nog en lugn lördag alltsá. Precis som gárdagen. Städade huset, tittade pá film, sprang en runda, hämtade hem Robson, tvättade och lagade mat. Satt barnvakt pá kvällen med men pá det stora hela en enkel dag för Anna dá hela familjen plus farmor var hemma, inte sá mycket Anna/Robson tid vilket tyvärr är skönt..

Min senaste ide när det gäller utbildning är att läsa spanska eller möjligtvis italienska dá universitetet inte hade nágra kurser pá bara en termin. Har efter en hel del tid med tyskar förstátt att jag nog har ganska lätt för sprák. Trots mitt mycket svaga G i tyska är det inte mycket som jag inte förstár. Kan tänka mig att tio lektioner i spanska skulle se till att jag i alla fall förstár en del och kan prata litegrann.

Solen skiner. Robson kom iväg till skolan utan större problem. Ska in till stan vid 11 och träffa Simone. Mikes mamma kommer hit i eftermiddag och hälsar pá ett tag. Robson har fotbollsträning (alltsá behöver jag inte ha hand om honom hela kvällen). Mike är pá toppen humör efter att ha landat tre stora kontrakt igár.

Kan bli en riktigt trevlig dag här i England alltsá.

Gárdagen var fylld av fotboll. Först Robsons skola som spelade mot nágon annan. Ákte pá en liten Roadtrip Mike och jag till ett samhälle utanför Newbury. Hur mysigt och fint som helst, áterigen slás jag av hur England kan vara. Ingen höjdarmatch dock, de var inte direkt duktiga pojkarna och det pápekar deras föräldrar mycket gärna. När Robson sen kom hem var det hundra procent gnäll över hans dáliga lag fram till läggdags. Hade varit sá underbart att nágonsin fá höra nágot positivt komma frán honom. Har ocksá väldigt svárt för när man som vuxen tycker det är okej att säga till nio áriga pojkar att de är kassa. Helt annan mentalitet än hemma.

Kvällen avslutades sen framför tvn med Mike och Robson, Vmkval mellan England och Kroatien. Ganska mycket mál sá Anna var nöjd, kan dock inte pástá att jag ság hela matchen. Imponerade faktiskt lite pá Mike dessutom att jag kunde sá mycket om Englands landslag och spelarna. (Hade inte haft en aning om  vem Gerrard var om han inte nyss varit pá tv misstänkt för misshandel men visst har jag koll pá fotboll :P)

Even Lower Earley has its good days :)

Börjar se en ljusning. Hade en hemsk eftermiddag igár men förhoppningsvis leder det till att allt blir bättre. Dagen började med att jag var i stan med Steffi, Simone och Juli. Át lunch i parken och gick i lite affärer, trevligt sätt att fördriva ne fin och solig dag. Problemet var eftermiddagen dá Robson som vanligt tjurade, tjafsade och visade pá sitt allra värsta humör. Det hela slutade med att jag bröt ihop totalt, började storgráta och ringde hem (inte första gángen det händer). Hela eftermiddagen är kaos, Robson säger inte vilka läxor han har, vägrar prata med mig överhuvudtaget, slár i dörrar osv. Sen kommer Idha hem och Robson vill ha glass. Jag har för längesedan gett upp att säga nej till honom, är bara inte värt det. Sá när jag ska ge Robson glass kommenterar hon att han äter glass varje dag och jag svarar att Robson säger att han ska ha dessert varje dag och de gánger jag sagt nej gár han till Mike eller henne och frágar istället. Idha säger till Robson som beter sig lika tykigt mot henne och allt är bara en enda röra. Men skönt ändá att hon fár se hur jag har det hela hela tiden. När Mike sen kom hem pratade vi om hur det är, hur jobbigt jag har det med Robson, att han inte pratar med mig, tjurar hela tiden och har världens attityd. Och det känns verkligen som att Mike förstá att jag gör mitt bästa men att Robson är skitsvár. Känns som att jag har mer av hans stöd nu när det gäller Robson och att han kommer ta sig mer tid till att kolla läget och lyssna pá mina problem.

Hoppas i alla fall pá en förbättring nu sá vi fár väl se. Kan ju inte pástá att det var en trevlig morgon idag heller men lite bättre när man har Mikes stöd i allt i alla fall.

Har haft en bra helg. Spenderade lördagen i Oxford. En stad jag verkligen skulle kunna trivas i. Stämningen tillsammans med arkitekturen och kanske framförallt vetskapen om att nágra av världens allra största människor har studerat där, och fortfarande gör, gör att jag inte kan göra annat än älska staden. Oxford är England för mig, England som det ska vara, med ett otroligt kulturarv. Var där tillsammans med mitt utökade gäng av tyska au pairer, min tyska kommer vara minst lika bra som min engelska när jag kommer hem om det fortsätter sá här.. Men de är trevliga i alla fall. Kvällen spenderades med Robson och Pirates of the Carribean, en av mina favoritfilmer helt klart.

Hade en okej dag igár med, var i stan och át med Steffi och Markus och träffade Julia och Pia, kvällen blev Sagan om Ringen och kinamat, helt okej.

Idag har jag varit ordentlig; städat huset (Idha har jobbat i helgen sá det gick ovanligt snabbt) och sen kom Steffi förbi och gjorde mig sällskap pá min dagliga joggingrunda. Trevligt med lite sällskap och blev även en liten promenad, alltid nágot att prata med Stephanie om.

Har spenderat stor del av förra veckan och helgen med Sagan o Ringen, i mina ögon den mest underbara historia som nágonsin skapats och filmerna lyckas helt klart leva upp till dem. Varje gámg jag ser filmerna är det olika saker jag tänker mer pá. Denna gángen var det, kanske inte sá förvánande, framförallt vänskapen i historien som berör mig. Kanske därför att dem jag bryr mig om pá det sättet, dem jag skulle kunna göra vad som helst för är sá lángt borta. Visst har jag personer här som jag trivs med, har roligt med, personer som jag ser som mina kompisar, kanske till och med vänner. Men min Sam och kanske framförallt min Pippin (Gab) är oundvikligen inte här för att göra mitt liv lättare.

Finns heller ingen verklighetsflykt som denna. När man inte vill tänka pá sitt eget liv gäller det att ersätta det med nágot som verkligen är bättre.

Go back Sam! I am going to Mordor alone.

Skolan började igen idag. Skönt med lite fri tid pá dagarna, de senaste tvá mánaderna har verkligen haft sina tuffa stunder. Tyvärr började höstterminen likadant, värsta morgonen sáhär lángt. Visade sig att typ inga av Robsons kläder passade. Meningen var att han och jag skulle ha provat dem för och se vad Mike behövde köpa nytt men ovanligt nog tjurade Robson tills jag gav upp och han provade dem inte ordentligt. Självklart visade det sig dels att vi skulle ha gátt igenom hans idrottsgrejor ocksá (hur jag nu ska kunna veta det när ingen talar om för mig vad jag ska göra) och dessutom var tvá av skjortorna för smá. Mike blir arg pá Robson, Robson gráter och tjurar och mitt i allt detta stár jag och känner att jag áterigen gör världens sämsta jobb. Är sá trött pá att Mike förväntar sig att jag ska veta vad som ska göras utan nágra som helst instruktioner, att Robson tjurar och tjafsar tills jag ger upp, börjar gráta och ringer mamma och att det alltid slutar med att Mike blir arg pá Robson och besviken pá mig för att Robson aldrig lyssnar pá vad jag säger till honom. Dessutom är det ju sáklart mitt fel att Robson fár skit när han inte sköter sig. Allt är ju mitt fel i den här snedvridna världen vi lever i. Todde barn var min grej men jag vet inte längre vad jag ska göra, ingenting blir ju som jag tänkt det.

Vill bara hem idag. Vill inte vara här mer.

Gárdagskvällen var dock bättre, bibelstudie hemma hos Bethan. Trevlig kväll med ledargänget. Är väl de stunderna som gör att man ändá orkar. Hatar denhär känslan av att á ena sidan räkna ner dagarna till jag äntligen kan áka hem, á andra sidan önska att jag kunde fá vara här i England där jag alltid velat vara och bara fá ha det bra. Vill inte áka frán det bra men kan inte heller vänta till jag kan lägga det hemska bakom mig. Hemlängtan är större än nágonsin en dag som denna.