Horrible morning
Skolan började igen idag. Skönt med lite fri tid pá dagarna, de senaste tvá mánaderna har verkligen haft sina tuffa stunder. Tyvärr började höstterminen likadant, värsta morgonen sáhär lángt. Visade sig att typ inga av Robsons kläder passade. Meningen var att han och jag skulle ha provat dem för och se vad Mike behövde köpa nytt men ovanligt nog tjurade Robson tills jag gav upp och han provade dem inte ordentligt. Självklart visade det sig dels att vi skulle ha gátt igenom hans idrottsgrejor ocksá (hur jag nu ska kunna veta det när ingen talar om för mig vad jag ska göra) och dessutom var tvá av skjortorna för smá. Mike blir arg pá Robson, Robson gráter och tjurar och mitt i allt detta stár jag och känner att jag áterigen gör världens sämsta jobb. Är sá trött pá att Mike förväntar sig att jag ska veta vad som ska göras utan nágra som helst instruktioner, att Robson tjurar och tjafsar tills jag ger upp, börjar gráta och ringer mamma och att det alltid slutar med att Mike blir arg pá Robson och besviken pá mig för att Robson aldrig lyssnar pá vad jag säger till honom. Dessutom är det ju sáklart mitt fel att Robson fár skit när han inte sköter sig. Allt är ju mitt fel i den här snedvridna världen vi lever i. Todde barn var min grej men jag vet inte längre vad jag ska göra, ingenting blir ju som jag tänkt det.
Vill bara hem idag. Vill inte vara här mer.
Gárdagskvällen var dock bättre, bibelstudie hemma hos Bethan. Trevlig kväll med ledargänget. Är väl de stunderna som gör att man ändá orkar. Hatar denhär känslan av att á ena sidan räkna ner dagarna till jag äntligen kan áka hem, á andra sidan önska att jag kunde fá vara här i England där jag alltid velat vara och bara fá ha det bra. Vill inte áka frán det bra men kan inte heller vänta till jag kan lägga det hemska bakom mig. Hemlängtan är större än nágonsin en dag som denna.
