The ordinary life of an extraordinary person

En viss abstinens har efter en lång period av bloggtorka i kombination med skrivkramp infunnit sig och nu är det åter dags för Anna att sätta ord på sitt liv.
Har börjat sakna skrivandet och ältandet (de två behov som denna blogg skapades för att uppfylla) den senaste tiden så tillslut irrade jag mig tillbaka till denna sida igen.

Denna blogg är alltså till för Anna att skriva av sig då hon känner ett behov av detta, räkna därför inte med någon jätte tät uppdatering (mitt liv går så mycket före bloggen att det är svårt att sätta ord på) eller korta, lättlästa inlägg..

Back on track eller jätte patetisk?! :P

Var ute i regnet idag och red en liten runda på älsklingen Nessa. Hon är bara så härlig och ju mer tid jag spenderar med henne desto mer tycker jag om henne!
Kan trots detta inte hjälpa att jag just nu längtar något otroligt efter en egen häst igen. Att kunna rida när jag vill och kunna bestämma själv över min alldeles egen häst.
Detta är något jag nu i efterhand känner att jag borde uppskattat mer när jag faktiskt hade det. Saknar min underbara Cindy och lilla Amanda så det nästan gör ont!

Många av mina allra finaste och starkaste minnen har ju med hästar att göra och jag har haft chansen att lära känna så många underbara personligheter (Både hästar och människor) under alla år jag hållt på med hästar och ridning.
Wille, Tanja, Totte, Helma och Fanny, Amanda och Milou, Cindy, Artemiss; mina mer eller mindre egna hästar som jag har haft så roligt med och lärt mig så mycket av..

Bästa vänner?! Artemiss, saknar dig så mycket just nu!
Vill ha sommar med dig och Amanda igen.
Vill rida i skogen i timmar, snacka om allt möjligt, bada i sjön och hoppa i Leabo.. <3

      
Min älskade Nessa <3                                               Milou och Min allra finaste Cindy <3

Amanda, den bästa vännen en liten hästtjej kunde drömma om <3

Tänk att något så enkelt som 4 bokstäver kan beskriva något så komplext som en person

Detta, mitt första andra inlägg under samma dag, ska faktiskt handla om mitt liv och den saliga blandning av sammanhang där jag ingår; Kyrkan, Klassen, "Gänget", Jaktlaget, för att bara nämna några..
Och idag, när jag satt i kyrkan och filosoferade lite medans jag pratade med Pappa Gud, kom jag fram till hur underbart det faktiskt är att ha så många, så olika vänskapskretsar och hur mycket jag skulle saknat det om det inte var så.

En av grejerna med att ha det på detta viset är hur otroligt det verkar för dem som bara känner mig i ett sammanhang att förstå hur jag passar in någon annanstans; vännerna i kyrkan fattar inte alls hur jag kan ha roligt när jag är på fest, klasskompisarna förstår inte alls grejen med att vara kristen, de flesta av mina kompisar kan inte alls föreställa sig mig blodig och i jaktkläder under tiden man styckar en älg, mina nya vänner kan inte tänka sig att jag någonsin vart full och de gamla förstår inte vad som hänt med den Anna som älskade att festa..

Men jag vill som sagt ha det såhär, jag gillar alla dessa sidor hos mig, mer eller mindre, och de är alla en del av min personlighet!
Anna är en person med många och olika intressen och personlighetsdrag; hon älskar att rida, är kristen, hon har grymt bra betyg, älskar barn, hon älskar att vara i skogen, tycker att hockey är den roligaste sporten som finns, hon älskar att läsa, dagdrömmer en massa, är besatt av Sagan om Ringen, hatar ormar, kan inte laga någon annan (god) mat än couscoussallad, hon har aldrig haft en bästa kompis i mer än nio månader (förutom Erik och Lovisa kanske..), älskar riktiga vintrar, har ett grymt stort behov av att känna sig macho, har en ganska taskig humor, hon älskar att skriva men hatar när någon annan läser det, hon vill bo i stan men älskar Hällabäck, hon är aldrig helt nöjd med det hon presterar, hon älskar att leka krig (paintboll, laserdome osv), är en äkta historie nörd, formligen älskar skolan, hon skulle aldrig klara sig utan sina många killkompisar, med mera med mera, dessutom tänker hon allt för mycket.
Jag är säker på att du känner igen långt ifrån alla dessa personlighetsdrag hos mig (om du inte möjligtvis är min mamma, syster eller kanske Erik) men alla dessa påståenden är sanna och stämmer in på mig.
Är det kanske inte så att de komplexa personerna är de mest intressanta?

Just denna helg är ju ett typexempel på hur många sammanhang jag tar del av; Fredag, hemmakväll pga. traumatisk hemfärd (egentligen skulle jag åkt på tonår), Lördag: hela Hällabäcks jaktlag var här till och från under hela dagen, själv spenderade jag stor del av dagen i min säng och läste.. På kvällen var jag först på Älgfest med jaktlaget, sen blev det tvspel med klasskompisarna och sen tillbaka till en ganska blöt Älgfest och en rykande efterfest, dagen idag har bestått av fika och strunt prat med Evelina, en snabbvisit på favoritlovisas rum, Gudstjänst i kyrkan och körplanering med Ester. Vitt skilda personer och händelser..?

Jag är dessutom säker på att om jag bara haft ett, eller ett fåtal, av dessa umgängen eller intressen så hade jag snart tröttnat oavsett hur kul jag har när jag idag är med dessa personer eller gör dessa saker..

Såg att Milia gjort ett test för vilken typ av bloggare man var, så jag tänkte att jag skulle prova.. Här är reslutatet:
Dagboksbloggare
Din blogg är din offentliga dagbok. Du skriver om tentor, mensvärk, godissug, barnuppfostran, tandläkarbesök, ångest, spindelfobi och relationsproblem. Du skiter fullständigt i huruvida dina inlägg innehåller korrekt grammatik, kommatering och tangentbordsmissar. Din blogg är ändå bara till för vardaglig ventilering och att ingen läser den bekommer dig inte det allra minsta.

Ooh no, tycker inte att detta stämmer alls! Inget fel alls på min gramatik, jag korrektur läser alltid min blogg och hittar jag någonsin några stavfel så rättar jag till dem, ibland långt senare, jag har dessutom en hel del läsare och ser inte alls min blogg som en dagbok utan mest som en chans att slippa från andra människors åsikter om att jag borde skriva något som publiceras; Min blogg publiceras ju på internet, räcker inte det..?! Skriver däremot om en massa väldigt vitt skillda, och ofta ganska ointressanta, ämnen. Till exempel de som tagits upp i stycket ovan; men vad ska jag skriva om om inte mitt liv, mina åsikter och känslor? Det är ju som sagt min blogg.

Om jag då i alla fall ska leva upp till denna titel som Dagboksbloggare bör jag väl även skriva lite om min dag; en helt vanlig dag på Bf i Gislaved.
Skulle träna med Emma i morse men en benhinne (Hjärnhinne?!) inflammation och ett matteprov satte stopp för detta och istället lades en stund på smink och hår innan vi gick tillbaka till skolan och satte oss i Oasen för att plugga litegrann.
Efter mycket prat och lite matte blev det dags för deras mattepprov och min engelskalektion, men först han man bli lite uppdaterad i Linas lilla liv.. Både positiva och negativa saker som snurrar även i hennes lilla huvud, men tror på dig! <3
Engelskan kanske inte är de roligaste lektionerna i veckan men Anna genomled denna, sista på tre veckor. Efter engelskan blev det datorkunskap, inte heller någon höjdare. Sedan blev det dags för vår kvartslånga lunch, den piffades ju i alla fall upp lite av ett visst knäckebröd, blev dock lite förolämpad av påhoppet om att jag skulle vara en stalker, vi bestämde ju att vi skulle vara kompisar, då borde jag väl få äta fast han är i matsalen, i alla fall?
Resten av dagen bestod sen av BKF: fika (fixat av annas lilla mamma), Genusarbetesredovisningar, Dans och APU information och sen var det slut för i dag.
Bussresan hem idag bestod till stor del av att Anna skällde på Camilla för att hon är så kall och okänslig. Stackare..

Kvällen bör bestå av plugg då jag har två prov i morgon; Samhäll om välfärd och Historia om upplysningstiden, industriella revolutionen, kolonialtiden och amerikanska revolutionen, men det känns inte som att det kommer bli så mycket pluggat. Finns så många andra tankar som far runt i huvudet på Anna, tankar som inte alls rör varken Voltaire, Amerikanska författningen eller Socialdemokraternas syn på folkhemmet..

Nu har jag gått halva gymnasiet.. Denhär tiden har gått något så otroligt fort och troligtvis kommer även resten att göra det så snart tar Anna studenten och blir stor...

Det har hänt sjukt mycket sen jag satt i Broaryds mattält och grät över hur hemskt det skulle bli att börja gymnasiet, hur rädd jag var och hur mycket jag skulle sakna alla vänner.. Trodde aldrig att det skulle kunna bli såhär bra, visade ju sig att jag inte hade någonting alls att oroa mig för!
Har en helt underbar klass som jag trivs väldigt bra i, ni gör mina skoldagar till ett enda stort skämt.. :) Dessutom har jag fått en massa nya och härliga kompisar. Har också förstått att de riktiga vännerna stannar även om man inte längre träffas så ofta som man vill och alla de andra, de var visst inte riktiga vänner och därför saknar jag dem oftast inte..
Är så grymt tacksam att allt har blivit såhär bra och att mitt liv ser ut som det gör idag!

Tomte igår..
Var på en jättetrevlig förfest hemma hos Jocke.. Även parken blev rolig, om än aldrig lika skoj som förfesten..
Trött och inbillat bakis idag.. Mest legat på soffan och försökt att inte tänka..  

Alldeles för många, alltför konstiga tankar..

Sitter här nu och skriver på min APU raport. Tänk att något så roligt som denna praktikperiod kan generera något så ångestframkallande som denna raport, raporten med stort R framförallt av den anledningen att det är Sussi som ska bedöma den och hon har ingen aning om hur grym jag brukar vara så jag måste verkligen visa det nu, one and only chanse I got, känns det som..

Kände i alla fall att jag var i behov av en liten paus från denna hemska raport vars förarbete verkligen inte är gjort på rätt sätt, ärligt talat inte alls, och då blev det konstigt nog? genom att just skriva, dock på ett något mer lustfyllt och inte riktigt lika prestationsinriktat forum: Min egen älskade blogg! De senaste inläggen har kanske inte vart några höjdare, inte haft någon riktig ork att skriva.. Men idag kom den otroligt nog undertiden jag satt och skrev något helt annat.

Tanken som ska få ta upp dagens blogg: Grymt vad många relationer jag har!

Jag delar ganska tydligt upp dessa relationer i tre kategorier:
Vänner, hit räknas de allra, allra bästa, de jag kännt längst, de jag litar mest på, de jag gått igenom stora saker tillsammans med, de som orkar med mig när jag själv inte gör det..
Jag har inte så många vänner, kanske en handfull, beror lite på hur jag räknar.. saker förändras ju och det gör männiksor också.. Men jag är inte ett dugg ledsen för att de inte är fler, har hellre få och underbara än att använda dem som samlingsobjekt..
Några som i alla fall måste nämnas vid namn är: Adelina (min syster och närmaste vän), Lovisa (tjejen som jag aldrig blir av med, avgudar marken där du går!), Erik (den äldsta vännen av dem alla), Emilia (en av de få tjejer som både är kortare och har mer attityd än mig), Evelina (har senaste tiden kommit fram till att vi nog är ganska lika..) Simon (trots allt en av dem som känner mig bäst..)

Kategori nummer 2 är Kompisar, hit räknas alla de underbara, glada, roliga, underhållande, galna, speciella, olika människorna som jag gärna umgås med.. Dessa är till skillnad från vännerna hur många som helst (säkert ett hundratal) och hit räknar jag: Min älskade klass (ni förgyller mina skoldagar!), medlemmarna i det lite halvknasiga och nu mer mycket spretiga Incestgänget, De jag umgås med i kyrkan, Alla gamla klasskompisar som jag fortfarande har kontakt med, männiksor som jag vuxit upp med i Hällabäck, Adelinas härliga vänner, människor jag har kommit att lära känna (och själv umgås med) genom gemensamma kompisar och de flesta andra som jag gärna umgås med eller iallafall stannar och pratar med om vi träffas i skolan eller någon annanstans..
Jag har som sagt väldigt många och väldigt olika kompisar.. Det som ändå är gemensamt för de flesta(!?) är att jag tycker om dem..  
Dessutom finns det ju de kompisarna som är riktigt bra kompisar och som med tiden kanske kan växa till att bli riktiga vänner. Har bland annat några sådana både i klassen (vi5 x)) och kyrkan.. Här får man väl bara se hur det blir med tiden..

Den sista kategorin är de Bekanta, personer som jag kan namnet på, träffat ett antal gånger i olika sammanhang och (oftast) hälsar på när jag möter. Dessa personer finns i: skolan (ofta kompisars kompisar som man kan namnet på och brukar hälsar på), Hällabäck (alla över 18 räknar jag till mina bekanta..), I kyrkan (framförallt i svenska, där alla känner mig och jag känner få väldigt vagt..), på ungdomsmöten och liknande (där man alltid blir presenterad för kompisars kompisar, tillslut känner man (igen) en massa människor och namn..), på fester (eftersom jag inte dricker har jag lite svårt för att se hur jag och min klasskompis sen treans kusin skulle kunna vara bästisar bara av den anledningen att jag gick i samma klass som just denna kusin- därför räknas relationer som startar på fester max till bekantskaper)

Denhär bloggen var mest för att jag satt och funderade på just detta med alla människor man känner och kanske framförallt hur olika vi "kategoriserar" dem..
Det jag nu vill säga er alla (oavsett vilken kategori ni eller jag räknar er till) är att utan er skulle mitt liv inte vara det det är, ni är underbara, unika, speciella, omtyckta, välsignade och otroligt betydelsefulla för mig och många andra!

                
De bästa eleverna som någonsin                                Även hästar kan vara vänner.. <3
satt sin fot på BF?!

.. var temat för helgens andra och sista predikan (hörde ett antal denna helg eftersom jag följde med Lovisa, Jakob, Gustav och Daniel på ungdomsmöte i Rydaholm, av alla ställen, vilket dessutom var sjukt trevligt..)

Det var faktiskt ett tema som jag behövde höra en del av.. Har den senaste tiden (typ halvåret) fått/vart tvungen(!?) att säga detta ord ett antal gånger, på riktigt.
Annars blir det kanske lätt så att man använder detta, egentligen väldigt kraftfulla, ord alldeles för lättvindigt och utan att egentligen mena det..
Men det senaste halvåret har jag alltså sagt detta ord och verkligen menat det ett antal gånger, dessutom har andra sagt det till mig och, vad jag har förstått, verkligen menat det.. Vilket jag är väldigt tacksam för.
Det finns inget härligare än när man gått runt i evigheter och haft ångest över en trasig ralation och sen löser allting sig bara genom att man sväljer sin stolthet lite grann och säger Förlåt! Oftast visar det ju sig dessutom att den andra person kännt sig minst lika hemsk som man själv.. På dethär viset har jag den senaste tiden (typ halvåret)  fått tillbaka ett antal underbara vänner..

Som de flesta av mina vänner redan vet så är jag mer eller mindre sjukligt besatt av One Tree Hill.. Och självklart kan man inte älska OTH utan att älska seriens underbara soundtrack.. Här följer därför väl valda delar av Haleys sång Halo:

Why do you put me on a pedestal
I'm so up high that I can't see the ground below
So help me down you've got it wrong
I don't belong there

One thing is clear
I wear a halo
I wear a halo when you look at me
But standing from here, you wouldn't say so
You wouldn't say so, if you were me

I always said that I would make mistakes
I'm only human, and that's my saving grace
I fall as hard as I try
So don't be blinded

See me as I really am, I have flaws and sometimes I even sin
So pull me from that pedestal
I don't belong there

Why you think that you know me
But In your eyes
I am something above you
It's only in your mind

Dethär är ju som de som precis som jag följer OTH en sång som Haley skriver till sin man Nathan efter att de brutit med varandra och hon försöker få honom att förstå att hon bara är en (misslyckad) människa men älskar honom jättemycket ändå så att han ska ta tillbaka henne för den hon är och inte för den (numer trasiga) bild han har av henne..

Det mest självklara är ju att tolka detta som att jag känner mig som Haley.. Men så är ju då inte fallet.. Jag är en typisk Nathan; Jag sätter alla människor jag älskar/bryr mig om (till stor del även mig själv) på piedestaler, höjer dem över alla andra, ger dem glorior. Jag förväntar mig alltid lite mer från mina vänner än vad en människa klarar..
Därför gör det också så otroligt ont när mina vänner faller; när de gör misstag och klantar sig.. Just därför att jag förväntat mig lite mer från dem.. De är ju så underbara, de är ju precis sådana som jag strävar efter att vara... Och när det visar sig att de gör minst lika stora misstag som jag så är det hemskt!

Dethär var ett (tamt) försök till en ursäkt till alla mina vänner som känner/ har känt att jag dömer/dömt er; det handlar om att jag älskar er så mycket att jag anser er vara något bättre än genomsnittet.. Förlåt! Självklart har ni lika mycket rätt att vara människor som alla andra! Dessutom vill jag inte vara en av dem som hötter med fingret och ser ner på er när ni gör misstag; jag vill vara den som hjälper till att resa upp er när ni faller; precis som en ballong..