The ordinary life of an extraordinary person

Till helgen har jag varit här i tre mánader, det är hälften av ett halvt ár. Kan inte förstá det. Vissa dagar känns det som att tiden bara släpar sig fram, räknar minuterna till jag kan áka hem. Andra dagar vill jag vara kvar för alltid. Jag har ju precis kommit, vill inte áka hem sá snart. Hemlängtan gör inte lika ont längre, den känns men mer som en evig páminnelse om att jag inte är hemma, att hur roligt jag än har, hur mycket jag än trivs sá kommer jag aldrig att höra hemma här till fullt. Börjar ocksá förstá nu vad Lea pratar om, hur svárt det kommer bli att komma hem. Jag känner mig inte längre hemma i Sverige heller, känns som att mitt liv där börjar springa ifrán mig. Vill sá klart att alla där hemma ska ha det bra, samtidigt har jag nágon form av egoistisk önskan att det ska märkas att jag inte är där, annars kan jag ju lika gärna stanna hemifrán? Svárt att beskriva känslan av att vara sá delad i tvá..
Har inte klarat att ta mod till mig och tala om för Mike att jag áker hem till vintern heller, máste bli denna veckan..

Idag har jag i alla fall fátt ivag Robson till skolan och städat huset än sá länge. Steffi kommer förbi vid tolv sá ska vi springa en runda. Och Robson är i skolan ända till sex, láng eftermiddag :) men stressig kväll :(

Your exactly where your supposed to be. Eller?