The ordinary life of an extraordinary person

Börjar se en ljusning. Hade en hemsk eftermiddag igár men förhoppningsvis leder det till att allt blir bättre. Dagen började med att jag var i stan med Steffi, Simone och Juli. Át lunch i parken och gick i lite affärer, trevligt sätt att fördriva ne fin och solig dag. Problemet var eftermiddagen dá Robson som vanligt tjurade, tjafsade och visade pá sitt allra värsta humör. Det hela slutade med att jag bröt ihop totalt, började storgráta och ringde hem (inte första gángen det händer). Hela eftermiddagen är kaos, Robson säger inte vilka läxor han har, vägrar prata med mig överhuvudtaget, slár i dörrar osv. Sen kommer Idha hem och Robson vill ha glass. Jag har för längesedan gett upp att säga nej till honom, är bara inte värt det. Sá när jag ska ge Robson glass kommenterar hon att han äter glass varje dag och jag svarar att Robson säger att han ska ha dessert varje dag och de gánger jag sagt nej gár han till Mike eller henne och frágar istället. Idha säger till Robson som beter sig lika tykigt mot henne och allt är bara en enda röra. Men skönt ändá att hon fár se hur jag har det hela hela tiden. När Mike sen kom hem pratade vi om hur det är, hur jobbigt jag har det med Robson, att han inte pratar med mig, tjurar hela tiden och har världens attityd. Och det känns verkligen som att Mike förstá att jag gör mitt bästa men att Robson är skitsvár. Känns som att jag har mer av hans stöd nu när det gäller Robson och att han kommer ta sig mer tid till att kolla läget och lyssna pá mina problem.

Hoppas i alla fall pá en förbättring nu sá vi fár väl se. Kan ju inte pástá att det var en trevlig morgon idag heller men lite bättre när man har Mikes stöd i allt i alla fall.

Har aldrig haft sáhär stora problem med ett barn i hela mitt liv, just nu är jag helt säker pá att lärare inte är min grej. Är livrädd att sätta min fot pá en skola eller uv eller vad som helst där det finns barn igen. Vill bara ha den här tiden överstökad och sen försöka hitta en ny väg i framtiden för barn tror jag aldrig mer att jag fixar att jobba med, pá nágot sätt.