...and I don´t feel the same...
Skoldagen var helt okej. Allt rullar liksom på, utan att vara riktigt bra men inte outhärdligt heller. Ska trots allt bli skönt när det är över. Känns inte riktigt som att jag hör hemma i den världen mer.. Längtar bort, till någonting nytt, spännande. England.. och sen högskolan.. Anna är nog för gammal för att gå i skolan längre, vill bara ha det avklarat.
På eftermiddagen var jag i alla fall hos Ester o Marcus och åt innan det var dags för musikal och uv, fullt ös på kidsen ikväll!
Lina frågade mig idag varför jag inte skriver så roliga bloggar längre (typ den om knäckebrödet mfl. från tvåan) men det går helt enkelt inte att skriva på det sättet, formuleringarna och det finns inte i mig när jag inte är sådär enkelt, knasigt glad.. Jag menar inte på något sätt att jag är olycklig, det är bara det att dendär sprudlande glädjen som jag kunde känna på väg till och från skolan i tvåan, glädjen över att få umgås med mina underbara klasskompisar, skratta åt Manges dumheter, prata om skandaler och bryta ut i fnissattacker över talfel, kossor och hockeyspelare, den finns där inte längre.
Glädjen nu infinner sig istället varje gång jag ringer på dörrklockan till Storgatan 32, när jag kryper upp i soffan med en kopp varmt te och One Tree Hill eller en riktigt bra bok, när jag sitter med en sedan länge frånvarande vän(!?) och diskuterar Sagan om Ringen, när jag får tillbringa mina fredagkvällar med ett femtontal underbara tonåringar och när jag drömmer mig långt, långt bort härifrån.
Det här är Anna. Den personen jag var förra året är också Anna, men en mycket mer okomplicerad Anna som var tillfreds med livet på ett helt annat sätt, jag kan bara inte låtsas vara henne när jag inte är det.
Vill ni vara vän med mig får ni stå ut med att det är såhär. Det är så många sidor av mig som ni inte förstår och bryr er om, det skulle betyda så mycket om ni i alla fall försökte. Jag vet att jag är den typiska personen som ni inte tycker om men nu är vi ju vänner och jag hoppas att jag kan förtjäna det med tanke på hur mycket jag gör för er..
På eftermiddagen var jag i alla fall hos Ester o Marcus och åt innan det var dags för musikal och uv, fullt ös på kidsen ikväll!
Lina frågade mig idag varför jag inte skriver så roliga bloggar längre (typ den om knäckebrödet mfl. från tvåan) men det går helt enkelt inte att skriva på det sättet, formuleringarna och det finns inte i mig när jag inte är sådär enkelt, knasigt glad.. Jag menar inte på något sätt att jag är olycklig, det är bara det att dendär sprudlande glädjen som jag kunde känna på väg till och från skolan i tvåan, glädjen över att få umgås med mina underbara klasskompisar, skratta åt Manges dumheter, prata om skandaler och bryta ut i fnissattacker över talfel, kossor och hockeyspelare, den finns där inte längre.
Glädjen nu infinner sig istället varje gång jag ringer på dörrklockan till Storgatan 32, när jag kryper upp i soffan med en kopp varmt te och One Tree Hill eller en riktigt bra bok, när jag sitter med en sedan länge frånvarande vän(!?) och diskuterar Sagan om Ringen, när jag får tillbringa mina fredagkvällar med ett femtontal underbara tonåringar och när jag drömmer mig långt, långt bort härifrån.
Det här är Anna. Den personen jag var förra året är också Anna, men en mycket mer okomplicerad Anna som var tillfreds med livet på ett helt annat sätt, jag kan bara inte låtsas vara henne när jag inte är det.
Vill ni vara vän med mig får ni stå ut med att det är såhär. Det är så många sidor av mig som ni inte förstår och bryr er om, det skulle betyda så mycket om ni i alla fall försökte. Jag vet att jag är den typiska personen som ni inte tycker om men nu är vi ju vänner och jag hoppas att jag kan förtjäna det med tanke på hur mycket jag gör för er..
Kommentarer
Postat av: Lorentzon
Det låter som den Anna jag alltid känt. ;) You do not need to feel fear, you will always have me. No matter what. Om det nu är till någon tröst. ;) (p.s jag är helt klart med och tar över en stat med dig. Fast jag vill vara utrikes- och fininsminister.)
Trackback
