The ordinary life of an extraordinary person

Den här dagen har varit en riktig pärs, gått upp och ner hela tiden och nu är jag verkligen helt slut!
-Morgonen började illa, var skittrött och det fanns ingen frukost hemma så jag tjurade på pappa helt oförtjänt egentligen.
+Kom till skolan med riktigt kasst humör men skulle åka waveboard på idrotten och då sköt humöret i topp. Det var svårt men grymt kul när det gick bra! Efter det följde en MBS lektion som var helt okej.
+Samhällen blev en positiv överraskning då jag fick tillbaka mitt projektarbete i Engelska C för att göra sista justeringarna. Han sade att det var jättebra, bara en instruktion som jag fattat fel och ska rätta till.
+Kom ner till matsalen och det bjöds på stuvade makaroner med korv och chokladpudding. Efter snart tre år på gärdet har man lärt sig att uppskatta god mat så man blev alldeles varm i hjärtat när man såg det (fast det inte var torsdag:P) Håltimma med Gabby där vi var tvugna att plugga gärnet, sådär men alltid kul att vara med Gabby!
-Sen kommer dagens slag i magen.. Telefonen ringer och det är min (trodde jag i alla fall) blivande lärare från Värnamo som säger att jag inte kan få CSNbidrag eftersom jag är under 20. Lycka till att plugga ett helt år och dessutom åka till afrika för 30 000 utan några pengar. Där försvann den drömmen och ont gjorde det med tanke på hur mycket jag velat.. Skönt i alla fall att ha en liten Gab som bryr sig, tycker så mycket om dig!
+Jag var såklart ganska deppig när engelskan började, detta gick dock över lite när jag hållt min redovisning, jag hatar att prata inför folk men denhär gången är jag ganska nöjd :) Även språkhistoriaprovet kändes okej. Kanske inte alla rätt men lungt i alla fall :)
-Hemma igen hade deppigheten hunnit ifatt men just som jag satt och grät över hur orättvis världen är just nu så ringde telefonen och nu verkar det som att det bär av till Reading i England i början av Juli. Pratade med världens gulligaste familj med en skitsöt liten pojke och nu är allt lite bättre.. Om det bara inte  vore för allt i skolan..

Jag har bett att det som är meningen ska lösa sig och att det andra inte ska finnas som alternativ. Uppenbarligen är det inte tanken att jag ska till Afrika nu, fast jag så gärna ville. Vi får väl se i framtiden vad som händer, är ju bara 18 och nästa gång jag ska söka högskola är jag nästan 20.. Jag har nog kämpat för hårt de senaste åren för att vara äldre än jag är, kan nog vara dags för Anna att bestämma sig för att bara vara 18 så länge hon kan och njuta av livet och valmöjligheterna. Önskar bara att fler runt mig kunde förstå att jag fortfarande är tonåring medan andra kanske borde acceptera att jag inte alltid beter mig så..