The ordinary life of an extraordinary person

Har haft fullt upp under mina två lediga veckor, därför inget bloggande. Ska skriva om allt när jag kommer tillbaka till tristessen.

Åker kvart i nio i morgon. Tillbaka till Reading, England. Bort från allt här hemma. Allt jag älskar. Allt som är mitt liv. Dit, till det som just nu föreställer mitt hem. Har fortfarande inte packat klart. Ignorerar det faktum att jag ska spendera min höst i England som au pair istället för att skrattande ta sig igenom ännu en underhållande termin på Gärdet. Om jag glömmer passet eller lägger schampoflaskan i handbagaget eller tar med mig mer övervikt än jag kan betala slipper jag åka då? Om jag låtsas ha svininfluensa, blir jag utstängd från England då? Leker med tanken att inte dyka upp, att låtsas som ingenting och låta dem ta smällen. Jag vill inte åka någonstans, varför skulle jag det? Jag älskar England, jag har alltid velat bo i England, England är det bästa landet i världen. Vilken illusion. Vilket är värst en dröm som man aldrig vågade uppfylla eller en dröm som krossats då verkligheten var en helt annan? Det som inte dödar det härdar, men hur vet man att man inte går över gränsen? Varför kunde jag inte vara nöjd med det jag hade? Varför är min hjärna full av korkade idéer som bara väntar på att genomföras med katastrofalt resultat? Jag vill inte vara i England. Jag vill vara här. Men jag vill inte vara här nu. Jag vill inte vara här och vara arbetslös. Jag vill inte vara här och plugga till ett yrke jag inte vet om jag vill ha. Jag vill inte vara här utan pengar. Jag vill inte vara här när alla andra inte längre är det. Jag vill vara här, då här var mitt under gymnasietiden. Den mest sorgfria tid i mitt liv. Den tid under vilken jag lärde mig att inte känna efter, att så länge man skrattar glömmer man bort att gråta, att inte ta någonting på allvar. Egenskaper som jag behöver för att klara fyra månader till i ett land som inte levt upp till mina förväntningar hos en familj som inte är vad de utgav sig att vara. Det kommer stunder då jag saknar den person jag var innan gymnasiet men den personen hade gått under för länge sedan. Ångrar inte att jag åkte trots att jag inte trivs. Ångrar inte att jag åkte hem trots att det gör otroligt ont att åka tillbaka. Är helt övertygad att det finns en anledning till att jag är i Reading just nu, kanske inte den jag själv förväntade mig dock. Är också övertygad om att detta är en viktig del i den process som är mitt liv, under vilken personen Anna formas.

And I'll be back before you know it.