The ordinary life of an extraordinary person

I söndags eftermiddag bar det av till smålandsstenar för att träffa och säga hejdå till en av mina absoluta favoriter. Dagen/kvällen såg istort sett ut som alla andra vi spenderat ihop. Softa i hängmattan, äta mackor och dricka oboy (spillde ingenting), titta på tv och framförallt prata, med Emilia kan man diskutera allt, vi har tillräkligt lika åsikter för att inte bli ovänner men tillräkligt olika för att kunna prata om samma ämne i de femton minuter som ett bra samtalsämne ska räcka. Dessutom blev det en promenad till Skeppshult för att köpa mjukglass. Denna promenad bjöd som vanligt på härliga skoskav dock gjorde benhinneinflamationen sig inte gällande alls trots att jag hade tygskor och vi slapp både regn och ormar, skulle nog påstå att det var en av de bästa promenader jag gjort mellan smålandsstenar och skeppshult. En av de roliga sakerna med promenaden var dock att Emilia får idén att gå till statoil och köpa mjukglass, sen frågar hon om jag har bil vilket jag hade, vi pratar om något annat en stund och sen frågar hon om vi ska gå till skeppshult och jag hänger på. Lagom vid EAB kommer frågan: Varför tog vi inte din bil? Jag tänkte ju såklart att när hon frågar om jag har bil och sen säger att vi ska gå så vill hon uppenbarligen gå, inte åka bil. Bra kommunikation? haha

Tack så mycket Emilia för att du varit en så härlig vän de senaste fyra åren. Tack för alla skratt, diskussioner, råd, mackor du bjudit mig på under tiden. Du är verkligen en sådan person som jag kan vara utan i månader men när jag väl träffar dig är allting som sist vi sågs och jag hoppas att du kommer ha en toppentid medan jag är i England, så ses vi när jag kommer hem :)