Studenten

Ester hade rätt, studenten är bara en enda lång väntan. Först väntar man på att dagen ska komma, när den väl är där väntar man på att få åka till Jossy på frukost, väl där väntar man på att alla ska komma så man kan börja, när alla är där väntar man på att åka till skolan och ta kort, sen går man runt i skolan och väntar på att få gå till Lena och äta lunch, där väntar man på att alla ska komma så att de underbara lärarna kan få sina presenter, efter det väntar man på att maten ska bli klar, sedan väntar man på att åka tillbaka till skolan, för att vänta på att få gå in i oasen, väl där väntar man på att få sätta på sig mössan igen eftersom håret är JÄTTEfult, när mössan är på väntar man på att Lena ska komma så att vi får gå ut och väl ute väntar man på att få springa(haha) ner till alla som väntar för att ta emot alla blommor och kramar efter det bär det av till flaket där man får vänta innan man kommer iväg i kortegen som slutar med att man väntar på att åka hem, väl hemma väntar man på att få äta eftersom man är jättehungrig, när man väl fått mat och ätit upp så försöker man prata lite med alla gäster och försöker få dem att förstå hur mycket det faktiskt betyder att de är där (vilket man inte kommer ens i närheten av att göra), sen väntar man på tårtan så att man ska kunna vänta på att få åka till hotellet men först ska man till Johanna och vänta på att gå till Åsen, väl där väntar man på att det ska bli bra musik och det roliga ska börja, tyvärr gör det inte det utan man börjar istället vänta på att Alles kusin ska komma och hämta en, väl i bilen väntar man på att få komma hem och sova. En enda lång väntan alltså, och allt är över så fort.
Trots detta är jag nöjd med dagen, den kunde inte blivit bättre efter omständigheterna. Studenten är verkligen ett tillfälle då man märker vilka som faktiskt bryr sig om en. Vissa personer överraskar en, både positivt och negativt medan andra fortsätter att bevisa hur underbara de är.. Önskar bara att man kunde förklara det för dem, känns inte som att orden alltid räcker till. Ett stort tack till alla som förgyllde min studentdag i alla fall! Framförallt ett stort tack till dig som bevisat att jag undervärderat dig under tre år, att få ha dig som vän är värt mycket!


Det kommer komma en dag då man kan se tillbaka på gymnasietiden och bara se det fina, när den här känslan av saknad, sorg och ångest har försvunnit. Den dagen längtar jag just nu till och har en stark känsla av (förhoppning om) att familjen Dunn kommer göra att den dagen kommer något snabbare än annars..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0