Everything is changing
Vet att jag lovade en paus på grund av dåligt humör.. Behövde dock skriva av mig lite, räkna inte med några glada miner..
Har flyttat ur mitt rum idag. Får bo i det nyblivna "gästrummet" till jag lämnar Sverige för ett magnoliafärgat rum med heltäckningsmatta någonstans i Leeds.
För en månad sedan såg jag fram mot denna flytt något enormt. Det var det enda jag kunde tänka på. Jag spenderade timmar framför datorn med att försöka sätta mig in i hur allting kommer att vara, hur allting fungerar där. Började räkna ner dagarna samma dag som jag landade i Sverige. Längtade efter allt jag skulle få lära mig, alla nya människor jag skulle få träffa. Vetskapen att jag skulle tillbaka till det land där jag trivs bäst. De två timmarna på flygplanet då man bestämmer sig för vem man vill vara under den närmaste tiden av sitt liv. Chansen att helt göra sig av med de sidor av sig själv, de minnen man inte längre vill ha och vara precis den versionen av sig själv man tycker bäst om. Nu är det bara en dryg månad kvar till jag sitter på planet och längtan är borta. Den är ersatt av en ångest som inte alls är jämförbar med den skräckblandade förtjusning jag alltid känner när jag kastar mig ut i något helt främmande och bara kan hoppas att jag landar på fötterna. Det enda jag längtar efter nu är så fel att jag knappt klarar av att se mig själv i spegeln. Varje gång jag ler och hjärtat slår dubbla slag påminns jag om att det samtidigt är någons hjärta som kommer närmre och närmre att krossas och oavsett vems det blir kommer det att göra ont längre än jag vill tänka på. Vill bara stänga ögonen och låtsas som att allt kommer bli bra, trots att jag vet att det är omöjligt. Oavsett hur de närmaste tio dagarna blir kommer det att sluta i tårar..
Nothing I could do could protect me from you, God knows I've tried!
Kan jag göra något för dig???
Jag kan förstå iaf lite av den där känslan av att både vilja men samtidigt inte...
Som sagt om det finns något jag kan göra för att hjälpa dig det allra minsta så säg till så ska jag göra mitt bästa.
Har en känsla av att någon gång efter den 17 augusti när det kommer att kännas som mitt liv är slut för alltid kan jag behöva en kopp kaffe eller två på Ekeborg för att ladda om, om nu inte plutten hunnit titta ut och tar en massa tid och energi ;)
Du är välkommen även om pluttis skulle ha kommit. Sen vet man ju aldrig hur vi är den första tiden, en del blir ju helt konstiga de första veckorna och med tanke på hur vi är i vanliga fall kan man ju undra hur detta ska gå =)Då kanske det är vi som behöver besök av helt "vanliga" människor.
Hej Anna! Håller med Ulle, det är konstigt att man vill, fast man inte vill på samma gång..
Har du tid för en fika nästa vecka så får du hojta!!
Bara att ringa om det är något, jag är bara några kvarter bort om jag inte är på andra sidan bron och härjar vill säga. Kram
