All good things must come to an end
Är lite bitter över all action hemma i samhällena runt Hällabäck. Hoppas det finns en polis eller två kvar när jag kommer hem i morgon. Känns lite bra i alla fall att folk numer förstår var jag kommer ifrån. Tidigare har det ju varit lite mindre coola kopplingar som Continental (kunde jag ens prata rent när den fabriken lades ner?), Bibelbältet (jobbar hårt på att intala mina vänner här (inte minst Theo) att jag faktiskt inte har vuxit upp i en jordkällebaserad sekt), Gnosjöandan (funkar bra, alla tror att min pappa är rik) och mest spelad förståelse i stil med "Hällabäck!? Aa, just det!" Älskar att se människor våndas på min bekostnad.
Sista dagen i Kalmar för denhär gången. I morgon sitter jag på tåget härifrån för sista gången den här sommaren.
Har svårt att förstå vart sommaren tog vägen. I början av Juni kunde den inte ha gått snabbt nog, jag önskade att den skulle springa iväg så det kunde bli September och jag fick åka till England. Inte riktigt så det känns nu. Det blev inte riktigt som jag tänkte när jag tackade ja till jobbet här nere, framtiden får väl utvisa om det blev bättre eller sämre..
Har i alla fall trivts bra på jobbet större delen av tiden. Är ganska nöjd med mig själv att jag klarat av ett jobb som jag för bara ett drygt år sedan såg som min största mardröm. Upphör nog aldrig att förvånas över min egen förmåga att göra saker jag är rent livrädd för. Har utvecklats en hel del både genom att ta hand om denna kvinna och kanske inte minst genom kollegorna jag lärt känna. Får mig verkligen att inse att världen inte är svart eller vit och att jag verkligen ska vara tacksam för den skyddade miljö jag trots allt vuxit upp i under mina första nitton år. Har lärt känna mycket människor här i Kalmar som jag normalt aldrig hade umgåtts med och jag vill i alla fall tro att det gör mig lite mindre trångsynt..
Har även haft enormt roligt med Antons kompisar. De har fått mig att inse att det finns människor även i det här landet som faktiskt är mer som jag. Börjar mer och mer inse att det kanske inte är några större fel på mig, att känslan av att inte höra hemma handlat mer om otur och konstiga val än medfödda defekter. Har verkligen trivts bra i det här gänget där de sidorna hos mig som jag normalt försöker dölja faktiskt uppskattas. Att dessutom ha träffat någon som vänt upp och ner på allting på det här sättet var kanske inte alls vad jag önskade men inbillar mig någonstans att det måste finnas en mening med det också. Oavsett är jag väldigt tacksam mot dessa människor som hjälpt mig att återfå hoppet om ett liv i landet där jag råkade födas.
Slut på östkustsboendet för denhär gången alltså, får väl se om det fortfarande finns en längtan hit i December..
Sista dagen i Kalmar för denhär gången. I morgon sitter jag på tåget härifrån för sista gången den här sommaren.
Har svårt att förstå vart sommaren tog vägen. I början av Juni kunde den inte ha gått snabbt nog, jag önskade att den skulle springa iväg så det kunde bli September och jag fick åka till England. Inte riktigt så det känns nu. Det blev inte riktigt som jag tänkte när jag tackade ja till jobbet här nere, framtiden får väl utvisa om det blev bättre eller sämre..
Har i alla fall trivts bra på jobbet större delen av tiden. Är ganska nöjd med mig själv att jag klarat av ett jobb som jag för bara ett drygt år sedan såg som min största mardröm. Upphör nog aldrig att förvånas över min egen förmåga att göra saker jag är rent livrädd för. Har utvecklats en hel del både genom att ta hand om denna kvinna och kanske inte minst genom kollegorna jag lärt känna. Får mig verkligen att inse att världen inte är svart eller vit och att jag verkligen ska vara tacksam för den skyddade miljö jag trots allt vuxit upp i under mina första nitton år. Har lärt känna mycket människor här i Kalmar som jag normalt aldrig hade umgåtts med och jag vill i alla fall tro att det gör mig lite mindre trångsynt..
Har även haft enormt roligt med Antons kompisar. De har fått mig att inse att det finns människor även i det här landet som faktiskt är mer som jag. Börjar mer och mer inse att det kanske inte är några större fel på mig, att känslan av att inte höra hemma handlat mer om otur och konstiga val än medfödda defekter. Har verkligen trivts bra i det här gänget där de sidorna hos mig som jag normalt försöker dölja faktiskt uppskattas. Att dessutom ha träffat någon som vänt upp och ner på allting på det här sättet var kanske inte alls vad jag önskade men inbillar mig någonstans att det måste finnas en mening med det också. Oavsett är jag väldigt tacksam mot dessa människor som hjälpt mig att återfå hoppet om ett liv i landet där jag råkade födas.
Slut på östkustsboendet för denhär gången alltså, får väl se om det fortfarande finns en längtan hit i December..
Kommentarer
Trackback
