The ordinary life of an extraordinary person

För en dryg timma sedan kan jag ha tagit det jobbigaste avskedet någonsin. Helt klart jämförbart med att låta veterinären sätta en spruta i Cindy på Slöinge för att sedan åka hem med bara en grimma, värre än att som sextonåring bli av med min enda fasta punkt i världen, värre än avskedet från min bästa vän förra midsommaren, värre än att lämna en tioårig pojke som behövde mig något enormt bakom mig. När man väljer att leva sitt liv som jag gör, när man får panik om det inte sker stora förrändringar i ens liv med i alla fall ett par års mellanrum då blir man ganska bra på avsked. Man börjar nästan tycka om dem. Man lär sig tänka att tårarna faktiskt är ett bevis på att någon eller något betytt något och man blir tacksam över att fått ha den personen, den platsen, den upplevelsen som en del av sitt liv. Om så bara för en kort stund.

Det kändes inte så idag. Det gjorde bara ont. Jag ville inte att du skulle gå. Det fanns inget bitterljuvt i vårat avsked. Bara en önskan om att få träffa dig mer, lära känna dig bättre, en insikt att jag kännt dig allt för kort tid för att det ska få göra så här ont. En vetskap att om det jag alltid drömt om visar sig vara just det så finns inget oss. Jag säger fyra månader, du tre år. Jag kan inte tänka så.

Du säger att du inte förstår vad jag ser hos dig. Det är de små sakerna. Att du säger att jag är söt när jag spelat paintboll i ösregn i tre timmar och är helt blåslagen och dyngsur. Att du kommer med cheeky komentarer för att sen få dåligt samvete när jag spelar sårad. Hur ont det gör i dig varje gång vi säger hej då. Att du kommer ihåg varenda dålig sång som spelades den där kvällen. Att du faktiskt tror att jag är ämnad för något mer. Mitt dåliga samvete när jag ser brännmärket under ditt högra öga. Hur du får mig att skratta fast det känns som hjärtat ska brista. Dina blåa ögon. Hur du väljer den längsta omvägen du kan komma på när du ska följa mig hem, trots att du bor åt andra hållet. Och tusen andra saker som gör dig till den du är..

Fyra månader, du får leka krig och jobba på brännan och jag får inse att jag är trött på smala tegelhus, magnoliafärgade heltäckningsmattor, dåliga vägar och smuts. Det är i alla fall så jag måste tänka nu..