I dont care if monday's blue
Hade ingen bil igår efter att jag varit hos kiropraktorn så när det var dags att åka in till kyrkan på eftermiddagen fick pappa köra. Pappas fula röda pickup är utbytt mot en ännu fulare stor vit lastbilssak. Roligast med den är faktumet att passagerardörren inte går att öppna innifrån. Roade mig mer än pappa som var tvungen att hoppa ur bilen och släppa ut mig både vid affären och kyrkan. James, the door please. (med lite samma accent som svärfarmor the queen)
Hade fått förtroendet att hålla i musikalövning själv. Stort för någon så liten som jag. (inte alls så att jag efter tre år på bf och åtskilliga som uv och tonårsledare faktiskt har någon form av koll på läget) Gick i alla fall jättebra. Bara att hoppas att någonting fastnat till nästa gång med.
Även uvkvällen gick helt okej. Hade precis som vanligt fått all information man behövde i förväg (inte) men känslan för improvisation är imponerande.
Just nu är längtan till England stor. Trött på Sverige. Trött på att inte ha något "riktigt" att göra på dagarna. Trött på att höra andra människor klaga på hur stressade de är och hur mycket de har att göra. Känns som ett slag i magen varje gång när man själv känner sig ensam och obehövd. Saknar mina vänner något enormt. En av anledningarna till att jag kom hem nu var ju att se huruvida jag trivs bäst i Sverige eller England egentligen. Få lite perspektiv. Drygt tre veckor senare känns det tydligt att England leder. I alla fall inte intresserad av att stanna kvar där jag är nu.
Vill ha vår nu och helst vill jsg spendera den där..
