bloody mess
Dygnsrytmen är sådär. Somnade vid femtiden igår efter en relativt bra kväll först i Lissies lägenhet och sen på student unionen. Vaknade strax efter ett. Ska på pubgolf vid fem och innan dess ska jag försöka definiera demokrati, svara på hundra frågor om afrikas historia och se till att jag kan säga något välgrundat om auktoritism versus demokrati på nästa seminarie på ämnet. Egentligen skulle jag behöva sätta mig in i vad som hänt i Malawi det senaste centuryt också. Känns som läget är väldigt mycket under kontroll. Inte.
Sedan jag steg upp har jag hängt med Alice och Eimar och satt ihop en emospellista på spotify. Kanske inte helt rätt sätt att börja dagen när man inte direkt är på topp som det är. Inte mycket som känns rätt just nu. Längtar hem då och då för att påminnas om att det kanske inte finns något att längta till. Varför försöka när det ändå inte spelar någon roll? När det är så uppenbart att det inte är vad man har gjort utan vem man är som är fel? Saknar den tryggheten man känner när man är med människor som känner en på riktigt. Människor som redan vet vilka brister man har och på något sätt lyckas se förbi dem. Om de människorna ens finns. Just nu är känslan av att inte ha kontroll och inte riktigt bry sig om det den enda känsla som fungerar. Om du inte bryr dig kan det aldrig göra lika ont. Förtröstan eller likgiltighet är frågan. Om det ens är någon skilnad för i mitt fall leder det till samma konsekvenser. Att man helt plötsligt är någon helt annanstans utan att riktigt ha fattat ett beslut eller har någon som helst aning om hur man hamnade där. Sen är väl livet det som händer under tiden man försöker hitta en mening i kaoset..
Sedan jag steg upp har jag hängt med Alice och Eimar och satt ihop en emospellista på spotify. Kanske inte helt rätt sätt att börja dagen när man inte direkt är på topp som det är. Inte mycket som känns rätt just nu. Längtar hem då och då för att påminnas om att det kanske inte finns något att längta till. Varför försöka när det ändå inte spelar någon roll? När det är så uppenbart att det inte är vad man har gjort utan vem man är som är fel? Saknar den tryggheten man känner när man är med människor som känner en på riktigt. Människor som redan vet vilka brister man har och på något sätt lyckas se förbi dem. Om de människorna ens finns. Just nu är känslan av att inte ha kontroll och inte riktigt bry sig om det den enda känsla som fungerar. Om du inte bryr dig kan det aldrig göra lika ont. Förtröstan eller likgiltighet är frågan. Om det ens är någon skilnad för i mitt fall leder det till samma konsekvenser. Att man helt plötsligt är någon helt annanstans utan att riktigt ha fattat ett beslut eller har någon som helst aning om hur man hamnade där. Sen är väl livet det som händer under tiden man försöker hitta en mening i kaoset..
Kommentarer
Trackback
