Won't be standing where u left me..
Kan inte förstå att det känns så fel och gör så ont när allt talar för att man gjort rätt.
Fick precis incheckningsinformationen från SAS, innebär att det är mindre än 22 timmar till flyget lyfter. Om mindre än ett dygn är jag tillbaka i England. Och återigen känns det som jag flyr snarare än uppfyller mina drömmar. England är just nu det minst dåliga av två alternativ. En chans att glömma, försöka gå vidare och förhoppningsvis vara nöjd med att ta saker som de kommer. Ett långt samtal från andra sidan jorden gjorde det i alla fall lite lättare att i morgon sätta sig på planet utan några som helst förväntningar eller förutfattade meningar. Det gör ondare än något jag kan minnas men jag ångrar ändå ingenting. Trots allt har den här sommaren resulterat i minnen jag aldrig glömmer och vänner av ett slag jag aldrig haft förut. I'd rather hurt than not feel at all I guess..
Ska göra mitt bästa för att hålla er uppdaterade om hur jag har det borta i regnet så får vi väl se om den Anna som kommer hem i december vill tillbaka igen.
(Oxford, august 09) If she loved it so immenesly why shouldn't I?
