The ordinary life of an extraordinary person

Har ju de senaste dagarna haft en känsla av att jag blivit lite lurad. Omgivningarna har sett ganska engelska ut, det har varit dragit i huset, smutsigt på gatorna och det har luktat suspekt överallt. Men, the big men, jag har konstant varit omgiven av männsikor som antinget är kineser (eller någon annan typ av asiater, who am i to judge) som har jättekorta ben och tar kort på allting, mycket irriterande framförallt i överfulla mataffärer eller trånga trottoarer, eller fransmän som åker till England för att lära sig engelska, vilket betyder att de i nuläget inte pratar ett förståligt ord av detta språk. Har även sprungit på en och annan italienare, tysk, rumän och världens fränaste jamaican (som ju är nativespeaking in english och därför inget probelm alls). Trevliga människor för all del men jag har börjat ifrågasätta om det är mig det är fel på. Ingen skrattar åt mina skämt och om de skulle göra det är det först efter att jag förklarat majoriteten av orden jag använt och poängen är helt borttappad. Inga av mina slanguttryck som plockades upp i Reading blir förstådda alls. Männsikor pratar med brytningar som inte riktigt är av denna värld, folk är reserverade och lite småtråkiga.

Men igår hände det som alla varnat oss för och Anna längtat efter. Britterna flyttade in! Roliga, sarkastiska, ironiska, alltid smått berusade, väldigt avslappnade britter. Helt plötsligt är jag rolig igen, människor förstår vad jag säger även när jag inte pratar i slow motion, folk runt mig har samma stil som jag, gillar samma musik, äter inte alls samma mat men man kan ju inte kräva hur mycket som helst. Har dessutom fått ett mycket bra exemplar i min lägenhet än så länge, en liten Tilly (love her name) som ska plugga någon typ av medecin biologi grej (totalt ointressant) och framförallt bli min nya bästis! I kombination med de störtsköna människor som bor under oss (som dessutom alla har tagit gapyears och därför är i alla fall nästan lika gamla som jag) ska jag nog kunna ha ett riktigt bra år här.

Hade en riktigt bra förfest i deras lilla kök igår där större delen av huset var under någon del av kvällen. Trångt, brittiskt och mycket gemytligt. Kvällen på studentunionen var väl inte riktigt lika rolig, hade nog haft det bättre på sigges men kvällen avslutades på trevligt sätt hos Becky och Katherine/a med bacon sandwiches, precis vad man behöver klockan två en lördagnatt..

Idag har jag pluggat franska. Snart ska jag ta tag i mitt liv litegrann, göra mig iordning och gå till affären och införskaffa lite ingredienser till kvällen (snyltbeteendet från igår ska förhoppningsvis inte bli någon uppenbar vana). Sen får vi se vad som händer..